Dag 9: Kändis i Shanghai

Jag kom inte ut från hotellet förrän 12 idag. Det har blivit senare och senare sen jag kom till HK känns det som, och jag vet inte riktigt varför. Jag måste se till att komma upp tidigare på morgnarna.

The Bund var mitt första mål idag också, mest för att hitta en bankomat och ta ut lite pengar. Jag upptäckte också att jag tydligen är en kändis här i Shanghai. Folk ropar efter mig hela tiden, som skriker Hello men även laowai som betyder utlänning. Jag vet inte om dom skriker laowai till mig eller för att informera sina kompisar om att jag är där. Det känns lite trist att folk hela tiden stirrar och vissa pekar till och med. Shanghai har ju ändå ganska många utlänningar sen förr så dom borde vara vana känns det som.

När jag gick på The Bund så kom det fram en kinesisk tjej och började prata med mig. Hon var 20-nånting och pratade en ganska enkel men förståelig engelska. Hon sa att hon måste ringa till sin kompis, och kompisen kom efter ca 10 sekunder så hon kan inte ha varit långt borta. Kompisen hette Lulu och var väldigt snygg. Hon var rätt blyg i början men började snart prata ganska mycket, och hon var rätt bra på engelska dessutom. Hon sa att hon ville göra nånting ihop med mig, och att jag kunde följa med henne. Jag var lite sugen eftersom hon såg trevlig ut, men jag gillar inte att bli medsläpad vart som helst av främlingar och dessutom hade jag lite andra planer just då. Jag fick hennes nummer i alla fall och planerar att ringa i morgon.

Min plan var att gå till Shanghais bibliotek för att kolla lite mail och även renskriva mina anteckningar från Hongkong. Jag satt där i några timmar och tog sen tunnelbanan tillbaka till hotellet. Tunnelbanan verkar funka bra här i Shanghai och det var även väldigt billigt. Några kronor ungefär.

På vägen hem hamnade jag tydligen mitt i värsta rusningstrafiken som nog bara kan beskrivas med ett ord: Galenskap! FULLT med folk överallt på gatorna och alla var dessutom livrädda för trafiken. Det funkar inte direkt som i Sverige här utan även om bilarna har rött ljus gäller det att vara beredd att hoppa åt sidan för att inte bli ihjälkörd. Vissa korsningar hade vakter med visselpipor som stod för att dirigera fotgängarna mest. Jag vet inte om det hjälper.

Jag klarade mig helskinnad men kände mej ganska smutsig och lätt medtagen. Det märks att det är dålig luft här faktiskt. När jag gick sista biten till hotellet så höll jag på att trampa på en död hund. Han såg sig nog inte för ordentligt när han skulle korsa gatan. Jag tänkte för mig själv att jag nog gör bäst i att inte besöka någon av restaurangerna i närheten samma kväll…

På hotellet duschade jag och bytte kläder. Jag hade inte ätit alls på hela dagen så jag var grymt hungrig och på väg ut igen för att hitta nåt att äta. Mitt mål för dagen var Pekinganka, som jag aldrig hade ätit innan men varit sugen på att testa. Jag ångrade mig dock när jag gick förbi en restaurang och såg en bild på en dylik Pekinganka utanför. Ankan hade huvud, näbb, vingar och allt kvar och det såg inte så inbjudande ut. Snälla, jag vill ha min mat fint uppskuren, jag vill inte veta att det var en föredetta levande varelse.

Så istället för pekingankan åt jag fläskkött med sötsur sås och ris. Extremt gott, och kostade bara 22 kronor.

I min guidebok läste jag att det fanns en hel del gamla kända brittiska pubar i Shanghai. Jag siktade in mig på en av dom och tog tunnelbanan en bit söderut. Jag hade lite svårt att hitta adressen och frågade till och med ett par poliser om hjälp. Dom visste var den låg och pekade åt det hållet. På vägen dit gick jag förbi en annan pub som verkade bra, så jag struntade i guidebokens tips och gick in där istället. Det var en brittisk pub men dom hade en massa reklam om Tiger beer. Bra blandning. Det satt ett par grupper med engelsmän där inne och dom pratade rätt högt och verkade inte ha speciellt trevliga åsikter alltid. Jag hittade en New York Times och satte mig ner och läste. Dom hade ett par artiklar om Kina, och jag funderade på om det verkligen var tillåtet att ta in den där tidningen till Kina. Den har nog inte gått den officiella vägen i alla fall.

När jag suttit där ett tag kom servitrisen fram och frågade om jag ville vara med i en biljardturnering som var på övervåningen. Okej sa jag och gick upp. Där uppe var det lite lugnare än på nedervåningen, och jag träffade en amerikan som jag pratade en del med. Han hette John och hade bott i Kina i tre år nu. Han hade sin egen fotostudio. Han tipsade mig om att det var väldigt stor skillnad mellan Shanghai och Peking. Peking har inte alls lika mycket utlänningar som Shanghai och invånarna där kan ännu mindre engelska än i Shanghai.

När vi satt och pratade kom det fram en kinesisk kille till oss, och han beställde direkt in öl till oss. Han sa att han var en affärsman och ägde över 200 restauranger i Shanghai och även i USA. Han bodde till vardags i Los Angeles men hade kommit tillbaks till Shanghai nu för att hans pappa var sjuk. Det var en intressant kille, men han blev snabbt lite för full och upprepade samma saker hela tiden, så John och jag sa att vi var tvungna att gå, och sen åkte vi därifrån åt varsitt håll.

Förresten, biljarden gick inte så bra för mig utan jag blev utslagen direkt i första matchen.