Ett annat Kina – på cykel

Kairo 2002
En ung resenär sitter framför en datorskärm någonstans i miljonstaden. Det senaste året har han som så när kapsejsat med en segelbåt under ett oväder utanför Hollands kust, genomlidit en månads daglig träning på en thaiboxningscamp i norra Thailand, paddlat kanot längs Burmas flytande städer och liftat genom Libyska öknen i Egypten.
Men han söker fortfarande. På datorskarmen läser han om en äventyrscyklists osannolika äventyr i avlägsna delar av Kina.
Resenären får ingen ro i kroppen av texten. Myror kryper i hans ben och längtan efter vildmark bubblar i honom. Slutligen ger han sig själv ett heligt löfte: ”Jag ska också leva och resa sådär”.
Han stänger av datorn, betalar några pund till den hijabklädda kvinnan och går ner för trappan till torget Talaat Harb och försvinner i stadens vimmel.

Följande berättelse tar sin plats åtta år senare:

Det första jag tänkte på var min viktnedgång. Antagligen hade jag tappat tio kilo. Eller kanske till och med tolv. Jag stirrade på mitt ansikte i badrumsspegeln. Vem var det egentligen som tittade tillbaka på mig? Jag kände inte igen honom. Sönderbränd hy. Spruckna läppar. Stort smutsigt skägg på insjunkna kinder. Mina fötter värkte och saknade hud på vissa ställen. Antagligen luktade jag illa också – jag hade inte duschat på 39 dygn. I hotellrummet fanns en teve och två renbäddade sängar. Det fanns en toalett och och i duschen kunde man vrida på hett vatten när man ville. Vi hade klarat oss någorlunda helskinnade genom äventyret i Kinas väldiga outback men det fanns ett stort orosmoment. Mannen i rummet bredvid. Vi befann oss under någon form av arrest. Våra cyklar var inlåsta i den jeep som vi hade blivit deporterade ut ur området med. Vi var inte helt nöjda med vår situation.

Det hela hade börjat mer än fem veckor tidigare då jag och och min reskamrat John hade fyllt våra cykelväskor med runt 35 kilo mat per person och sedermera cyklat ut ur den avlägsna byn och omedelbart tagit sikte på de extremt otillgängliga trakterna mellan tibetanska högplatån och Taklamakanöknen. Några veckor senare hade vi sett dalar som ingen västerlänning tidigare skådat och vi hade som första människor nått på toppen på en handfull tidigare helt oklättrade berg. Det var givande och svårbegripligt på en och samma gång.

De första tio dagarna befann vi oss en bit norr om vårat huvudmål. Vi klättrade, vandrade och njöt av bergen, vyerna, mötena med vildjakar och spännande flodkorsningar. När de tio dagarna var till ända var vi tvungna att ta oss ner till en bred dal -och nattetid släpa våra cyklar i leran i en halvt uttorkad flod för att ta oss förbi en checkpoint med soldater. Om de upptäckt oss? Game over. Utkastade och besegrade. Vi såg det vita skenet på militärens strålkastare under tiden som vi smög meter för meter med vatten och lera halvvägas till knäna. Några timmar senare var vi på andra sidan. Resten av natten och hela dagen efter gömde vi oss i en bergsskreva för att ta hand om vår utrustning och vila våra allt mer sargade kroppar.

Vi trängde allt längre in i vildmarken. Djuren vi såg längs vägen hade ett annat beteendemönster än vad de skulle haft närmare civilisationen. De litade inte helt på oss men de var heller inte direkt rädda. Omkring oss fanns enorma hjordar vildjak, vi såg kiang – den tibetanska åsnan, vi såg gau och de mytomspunna chirusantiloperna som tjuvjägare gör sitt yttersta för att fälla då dess ull omvandlas till shatoosh av vävarna i Kashmir och ger ett ofantligt högt pris på svarta marknaden i Indien.

Vi gjorde vår andra avstickare med stegjärn och isyxa – cyklarna lämnade vi vid ”baslägret” och markerade platsen på vår GPS. Efter två dagars vandring och lättare klättring befann vi oss på den näst högsta toppen i massivet. Höjden strax över 5500 meter över havet. Jag var så gott som helt oberörd av höjden, vilket jag var glad över. Faktum var att dagsverket på cykeln var jobbigare än tillfällena då vi lämnade dem bakom oss och istället tog oss an bergstopparna.

Vi cyklade uppför ett litet pass – backen upp var så icke-brant att det knappt märktes att det gick uppför. Efteråt kom vi ner till en enorm slätt som det tog flera dagar att cykla över. Vädret var ostabilt, eller låt oss kalla det spännande – vi visste aldrig vad som stod på menyn. Hagel, åska, sandstormar, minitornados, t-shirtsväder kastades i ansiktet på oss varje dag. Kokhet ena sekunden, hagel nästa. På ett sätt helt fantastiskt men på ett annat sätt tärande.

Slätten tog så småningom slut och det började gå uppför igen. Denna gång brant. Spåret vi följde bestod av iskall gyttja. Vi sjönk ner. Cykeln sjönk ner. Vi slet som djur. Efter att ha dragit, knuffat och ibland cyklat uppför i nästan tre dagar nådde vi toppen. Vi befann oss på 5080 meter över det stora blå. Efter att genom åren ha cyklat cirka 6100 mil världen över var detta mitt livs första 5000-meters pass. Underbart! Dock önskade jag att passet hade varit en aning vackrare! Lera. Lera. Lera. Och massor av gyttja. Och som sagt över 5000 meters höjd så i alla fall jag var rejält trött på toppen.

”John” sa jag en morgon. ”Jag tror jag skiter i detta nu. Jag vill tillbaka till civilisationen. Att släpa min cykel i ett gyttjehav dag efter dag ger mig ingenting! Det finns så mycket roligare cykling på andra ställen!”. Och visst skulle jag ta mig tillbaka till civilisationen! Men det skulle ta ytterligare 18 dygn. Och det skulle vara 18 dygn av betydligt hårdare strapatser än under de 20 dygn som vi dittills hade tillbringat i den kinesiska outbacken.

Men leran tog slut och livet blev åter lättare att cykla. Vi tog sikte på en låg bergsrygg som vi följde västerut fram till dess att den tog slut någonstans vid den turkosa Aqqikkolsjöns stränder. Vid bergsryggens fot flöt en liten röd flod som vi fick korsa dussintals gånger den 20:e dagen – jag gjorde senare mitt bästa att ignorera den iskalla smärtan i fötterna under de återkommande rutinerna vid tältuppsättningen.

För tredje gången hade vi en bergstopp i fokus. En helt oklättrad bjässe vars höjd senare visade sig vara 5866 meter högt. Inmarchen kändes återigen bra. Det var skönt att slippa pinan i cykelsadeln, ombyte förnöjer. Inmarchen var också mycket vacker. Bakom oss låg Aqqikkolsjön stilla och blå och mäktig. Väster eller kanske sydväst om oss såg vi det mäktiga Ulugh Muztagh-massivet och jag mindes vad jag tidigare läst om berget: ”Ulugh Muztagh is an extremely remote mountain group on the Northern Tibet plateau…”. Antagligen har färre än hundra, kanske så få som några dussin, västerlänningar sett berget genom århundradena. Tanken svindlade.

Efter några timmars klättrande dagen efter det att vi lämnat cyklarna bakom oss nådde vi toppen. Min reskamrat, en mycket snabb klättrare, skulle ”bara göra något” en bit från toppen. Jag antar att det var hans sätt att tala om att han tyckte att jag skulle komma först upp. Och det gjorde jag en stund senare. Känslan var helt fantastiskt. Enligt alla källor och enligt alla experter så var berget tidigare aldrig klättrat! Vi var först på toppen!

Mer berg stod på menyn. En tid efter ovan nämnda bestigning följde vi ett lastbilsspår ute i ingenstans. Under någon halvdag följde vi det slaviskt. I skymningen såg vi människor på avstånd. Eventuellt vid en gruva vid lastbilsspårets slut. Vi stannade inte kvar för att undersöka. Som två smutsiga och skäggiga förrymda fångar försvann vi istället in bland bergen. Det skulle dröja elva dagar innan vi såg en människa igen. Då en ensam herde på avstånd.

Dagen efter vaknade vi upp till en vit värld. Snö i massor. Vi började vandra uppför. Bakom oss lämnade vi decimeterdjupa fotspår i den nyfallna snön. Det var vackert och luften var frisk – men snön tog också energi ifrån oss. Vi klättrade upp någon eller några hundra höjdmeter for en kulle som visade sig vara fel väg. Ner igen och en timme var förlorad. Vi fortsatte upp – nu längs den korrekta vägen. Någon enstaka gång stannade vi för torkad frukt och nötter, men bara i några få minuter – vi hade förlorat tid och vi visste inte om vi skulle hinna nå toppen under dagen. På Mt Everest vänder man senast klockan 14:00 oavsett om man nått toppen eller inte. Men vid vilket klockslag vänder man här? Ingen har klättrat berget så hur ska man veta?

Vi klättrade uppför en brant sluttning med stora stenblock och med djup snö. På vissa stället gick den nästan till höften pa mig. Lutningen på slänten, eller väggen, var så brant att den var ett gränsfall – hade den varit ytterst lite brantare hade jag vänt. Vi hade inga rep, inga säkringar. Ett steg, snö till knät, ett steg till, snö till höften. Jag siktade in mig på de synliga stenarna – snön verkade mindre djup i deras omedelbara närhet. I de passager utan stenar – kanske fem meter breda – gällde det att vara ytterst försiktig. Lavinfaran var högst närvarande. Jag koncentrerade mig enbart på mitt närområde. Inget fanns utanför min bubbla. Behåll koncentrationen! Förvinn inte! Närvaro!

Vi var uppe på ryggen. Trötta. Glada. Stressade. Klockan var 17:00. Vi fortsatte uppåt. Fortsatt djup snö. Vi kom upp till en mellantopp och sen ner i en liten dal men sträckan fram till nästa topp, huvudtoppen, visade tecken på glaciärsprickor. En mardröm för alpinister. Vi turades om att leda. Först en stav ner i snön. Hur kändes botten? Var den stabil? Sen ena foten, stampandes. Var botten fortfarande stabil? Sen hela kroppen och proceduren började om. Om och om igen. Meter för meter. Klockan gick. Det blev senare -och kallare. Ännu ett steg. Sen kroppen. Staven. Foten. Kroppen. Vi var över riskområdet. Vi gick uppför. Ganska brant. Vi nådde toppen. Iskallt. Vinden ven. Det var överjordiskt vackert. Tyvärr inte 6000 meter högt som jag hoppats på, men 5952 meter. Högre än Kilimanjaro. Återigen: vi var de första där uppe någonsin. Ingen hade tidigare sett de vyer vi såg därifrån. Vi jublade!

Vi kom tillbaka till våra tält tjugo minuter före mörkret. Jag åt och föll sen i en dvala-liknande sömn. Under natten föll det mer snö. På morgonen hade en mindre vanlig variant av muckarsjuka infunnit sig. Faktum var att vi nu skulle börja den långa resan tillbaka till civilisationen. Inga vägar fanns längs den tänkta rutten – utan det var bokstavligen bara att släpa cyklarna över bergen och så småning om komma tillbaka till samma dal som vi lämnat några veckor tidigare. En dal där en riktig väg gick. En väg som till sist skulle leda till en restaurang…

Under dag 27, 28 och 29 färdades vi över en vit oändlig slätt med ett bergsmassiv på vår högra sida. Ett massiv vi var tvungna att ta oss över. Dag 30 nådde vi krönet på passet som var 5070 meter högt. Ingen väg fanns på många dagar färd åt något håll. Jag började bli mycket sliten -men känslan av att vara med om något stort övervägde det ändå till en positiv upplevelse.

Vi släpade våra cyklar genom trånga isiga passager, över kullar och fält. På nätterna sjönk temperaturen ibland ner till minus 15. Jag började hosta och fick ont i bröstet. Att klättra resans sista berg lockade inte. Min reskamrat toppade berget ensam. Jag låg istället och läste en bok hemma i tältet. Jag kände en viss avundsjuka – men beslutet var helt rätt. Berget såg även för svårt ut för mig.

Vi fortsatte sakta men säkert mot civilisationen.Vi följde botten på en flod. Stora stenar överallt, halvt begravna i snön. Det var jobbigt och frustrerande. Vädret var inte stabilt. När solen gick i moln var det riktigt kallt – när den visade sig var det för varmt i t-shirt. Fötterna malde av en isande kall smärta eftersom de hela tiden fick gräva sig genom lagret av snö eller hamnade i u-lage i de otaliga småfloder vi var tvungna att korsa.

Dagen efter stod vi vid ett bildligt och metaforiskt vägskal. Vi hade två val. Vänster och uppför ännu ett 5000 meter högt igensnöat bergspass eller höger och därmed följa den allt starkare floden genom en smal klyfta i några kilometer. Vägen till höger var såklart mycket kortare. Skulle vi ta den och ha tur skulle vi ändå få ett helvete. Skulle vi ha otur skulle vi först få ett helvete och sen skulle det bli ännu värre och till sist skulle vi få vända om. Att vi skulle få vada med isvatten upp till bröstet långa perioder medan vi bar utrustningen på axlarna skulle med stor sannolikhet bli en realitet. Om vattnet blev för djupt eller om vi skulle komma till ett vattenfall skulle vi få vända om och då samtidigt ha förlorat dagar på omvägen. Ännu ett bergspass lockade dock inte mig så jag stack iväg nerför floden och rekade. Jag klättrade upp på en bergsvägg och befann mig högt ovan floden samtidigt som jag då och då tittade nerför stupet och det bruna forsande vattnet. Jag gillade inte det jag såg. Vi skulle säkert överleva den vägen, men inte mer än så. Till sist gav även jag min röst på bergspasset.

Passet var svårforcerat och full av tung snö. Med en del energi lyfte jag cykeln rätt upp för att förhindra plogbilseffekten och med tre delar tvingade jag den sen framåt. 10 steg. Vänta till andhämtningen blivit normal. Sen lyft, framåt, 10 steg, vila. Igen…igen…igen.

Kvällen den 34:e dagen campade vi mitt ute i snön några hundra meter under passets topp. Det var kallt -polarkallt. Men innan jag gick in i tältet tvingade jag mig att stanna ute och slå av isen som bildats runt ekrarna och bromsarna på cykeln.

Dag 35 kände jag mig stark. Det var en bra dag och jag kastade mig uppför de sista metrarna till passets topp.Vi gillade det vi såg. Vi såg slutet på vintern och anade den första vårdagen nere i dalen. Vi fortsatte framåt. I spåren av en familj jakar som passerat några timmar tidigare rullade jag nerför i djup snö – någon gång tappade jag balansen och ramlade ner på knä, smått skrattandes för mig själv. Väl nere för passets huvuddel väntade jag in John samtidigt som jag åt ett armékex och lite torkad frukt.

Dag 36 fortsatte vi längs en steniga flodbädd. Vädret var mycket bra och snön försvann i raketfart för varje meter vi sjönk i höjd. Vi kom ut till en större dal dar vi kunde leda cyklarna utan större problem och snart kunde vi periodvis sitta i sadeln och trampa. Snön fanns nu bara i vissa fickor och på alla bergens nordsidor. De gröna gräsområdena hade stora hål efter olika sorters gnagare och hela tiden såg vi dessa små djur kila fram och tillbaka mellan dem. I luften flög stora rovfåglar och senare skulle vi även få se vilda(?) baktriska kameler.

Dag 37 nådde vi en riktig väg som vi följde med Taklamakanöknen i tankarna – men vägspärren dag 38 tillintetgjorde våra planer. För att göra en lång historia kort: vi blev arresterade och under en fem timmar lång transport blev vi förda till oasstaden Qiemo och där placerades på ett hotell och sedermera bötfällda. Återkomsten till civilisationen blev inte vad vi hoppats på.

I denna artikel har jag valt att utelämna nästan all information om platser och namn. Det är ett medvetet val från min sida. En längre men mindre ”censurerad” version av denna resa kan ni dock läsa om på min hemsida www.lostcyclist.com. Där heter resan ”A Winter in Asia”.

Ni kan även anmäla er som prenumeranter på http://www.lostcyclist.com/prenumerera/ och på så sätt följa mig under 2011-2012 då jag ska cykla och paddla från Kanada till Brasilien.

På min hemsida kan ni även läsa om andra resor jag gjort. I mitt CV finns bland annat en 350 kilometer lång kanotresa längs Nigerflodens jungfrudel i Guinea, två korsningar av Saharaöknen och en av Australiens outback på cykel och mycket mer. Sammanlagt har jag cyklat 6100 mil genom 74 länder och under tiden sovit mer än 1000 nätter i tält. Jag har jag även rullat ut min sovsäck i köket hemma hos en familj i Albanien, inne i en moské i Iran, på ett bygge i Spanien, på ett mission i Kenya, i en skola i Tanzania, i ett uthus i Bosnien, i en trappuppgång i Förenade Arab Emiraten, i ett Sikhtempel i Indien, inne i en kyrka i Sierra Leone, i en militärförläggning i Jemen, på en fritidsgård i Rumänien, på en brandstation i Libanon, i en husruin i Kina, inne i en polisstation i Etiopien, i ett klassrum i Zambia, under en rulltrappa på en flygplats i Singapore och på taket till en kiosk i turkiska kurdistan.

Vi hörs!

Med Vänliga Hälsningar
Lars Bengtsson